Lovande start

Drygt ett år efter att jag läste andra delen i Heuets ambitiösa seriesatsning börjar jag från grunden och tar mig an den första delen av denna klassiska bok. Man kastas direkt in i handlingen när berättarjaget vaknar upp och minns gångna tider. Livet i Combray hos grandtanten (vad det nu är; faster?, gammelfaster?) Léonie och sena kvällar när mamma och pappa hade gäster och hellre dinerade själva än tog notis om sin pojke som inget hellre önskade än att mamma skulle komma och säga godnatt.

Han ägnade mesta tiden åt att läsa då det inte verkade finnas några jämnåriga förutom senare då kompisen Bloch dök upp men varken hans far, mormor eller morfar gilladet umgänget. Han minns även onkel Adolphes lilla kabinett som jämnt var stängt efter en schism mellan morfar och berättarjagets pappa. Vidare älskade han hagtorn och plågades ofta av att inte ha någon författarbegåvning.

Småsaker händer hela tiden. Långt ifrån superhjälteserier men vackra detaljrika bilder. Som start på en större utgivningsserie känns den lovande.