Intressant trots tjatiga uppräknanden

”Emiiil, förgrymmade unge!”
Ungefär så minns jag Allan Edwall. Rollen som Emils pappa Anton blev en av hans mest kända och avsnitten om Emil I Lönneberga hittar ständigt nya tittare. Givetvis fanns det mycket mer på Edwalls repertoar. Fattas annat då han, med undantag för en kortare sejour inom det militära, vigde hela livet åt teater- och filmkonsten. Roller i Hemsöborna, Ronja Rövardotter och många av Ingemar Bergmans produktioner är bara några exempel.

Då Kan Man Lika Gärna Kittla Varandra visar även upp en annan sida. Den tjurnackige idealisten som inte ställde upp på välbetalda reklamjobb och genom åren alltid var sin arbetarklassuppväxt trogen. Aktören som inte kunde låta bli att jobba även när både det första och andra äktenskapet knakade i fogarna innan de föll samman.

Författaren är verkligen förtjust i sitt porträttobjekt. Läsningen blir lidande av de många filmer/teatrar/TV-serier som räknas upp där Allan Edwall hade större eller mindre roller. Det blir tjatigt och efter den femtielfte rollen han tolkat mästerligt stockar det sig och önskan om mer berättande om mannen bakom alla sina karaktärer infinner sig. Likafullt är det närmast nödvändig läsning för dem med något intresse av den svenska filmkonsten under 1900-talets andra hälft.