Den arktiska expeditionen

Klockan 13:46 den elfte juli 1897 lyfter vätgasballongen Örnen med siktet inställt på Nordpolen. Fyra dagar senare kommer en av de brevduvor de tre expeditionsmedlemmarna hade med sig tillbaka. Därefter är det tystnad och ovisshet som gäller fram till 1930 då deras döda kroppar av en slump hittas på Vitön, en öde ö i Antarktis.

I deras läger hittar man dagböcker som berättar stor del av historien om den misslyckade expeditionen. De tre männen Salomon August Andrée, Nils Strindberg och Knut Fraenkel var långt ifrån insatta i arktiska förhållanden, beräkningarna om ballongens flygförmåga stämmer inte alls och den färd som garanterat skulle pågå i minst trettio dagar slutar i nödlandning redan efter sextiofem timmar. I månader försöker de ta sig tillbaka till fast mark och när de äntligen når den otillgängliga Vitön efter den mödosamma vandringen över packisen slutar de plötsligt föra anteckningar.

I mitten av 90-talet var Bea Uusma på fest. Just den festen var sådär exceptionellt tråkig att hon började plocka i bokhyllan och fastnade för en bok Andrées polarexpedition. Hon plockade med sig boken hem och intresset blev bara större och större. Hon läste allt hon kom över, gräver i arkiv och besöker relaterade platser som förhoppningsvis kan ge henne svaret på den fråga som hela tiden gäckat alla som intresserat sig för de tre äventyrliga männen; vad var det egentligen som hände? Varför dog de?

Uusmas ansträngningar har mynnat ut i en väldigt vacker och underhållande bok. Den illustrerade utgåvan är fylld av foton, dagboksanteckningar, diagram och illustrationer och som läsare fångas man genast in i författarens utförliga – och samtidigt lättlästa – redogörelser över både sin egen och de tre männens förehavanden.