Ett språkgeni som släpper lös crazyhumor

Jag älskade denna bok när jag hade den i en billig pocketutgåva för ett numera ganska stort antal år sen. Den hängde ofta med i väskan eller i fickan och någonstans glömdes den, eller möjligen lånades den ut till någon mindre samvetsgrann eller ordningsam bekant som gjorde glädjen till sin egen. När jag nu läser i Bakhålls nytryck av Peter Curmans och Ingemar Lindahls översättning från 1965 (boken publicerades på engelska 1964) är det ungefär lika roligt som jag minns det och jag kommer inte långt i den tunna skriften innan jag inser hur mycket jag faktiskt måste ha läst den senast var i min ägo. Den flugfria Frank som ökat tolv tum i vikt, Enid Blyton parodin De Fem På Dumkyrkokällaren och den ordtrollska dikten I Denna Galna Morg är bara några av de sköna infallen.

På eget sätt visar upp ett språkgeni fyllt av omöjligt möjliga infall. Som Mad och Monty Python i en mer litterär skepnad. En ordbegåvning som släpper lös crazyhumor och längs vägen uppfunnit så många nya ord och ändelser som man inte ens visste att man behövde. Utan att ha läst den engelska originaltexten fastslår jag att översättningen är väldigt lyckad och fångar andemeningen av Lennons innehåll.