Föregångare som ofta varit i otakt med sin samtid

Lewis Allen ”Lou” Reed (1942-2013) var en sådan musiker som var mer eller mindre i otakt med sin samtid under hela sin karriär. Tiden kom att visa att han ofta var föregångaren och upptramparen av nya stigar och trots att han både tillsammans med The Velvet Underground under sextiotalet och i solokarriären som sedan följde fick dåliga recensioner och svajiga försäljningssiffror (Transformer (1972) undantagen) räknas han som en av rockens allra största personligheter. Känd för sina mörka betraktelser från samhällets yttre utposter och för en kompromisslös integritet som i kombination med inflytandet från allehanda förbjudna substanser mynnat ut i musik i gränslanden för vad många uppskattar. Det främsta exemplet torde vara Metal Machine Music (1975) som helt består av gitarrundgång uppspelad i olika hastigheter.

Rockjournalisten Mick Wall framställer sig som ett livslångt fan av Reeds musik och i denna läsvärda biografi märks det verkligen att han satt sig in grundligt i huvudpersonens göromål. Wall går till och med så långt att han översvallande hyllar det allmänt bespottade samarbetet mellan Reed och Metallica, Lulu (2011), och hävdar att det är ett av århundradets stora rock’n’roll-mästerverk. Självklart blir jag grymt sugen på att lyssna in mig rejält på det albumet, hittills har jag valt att lyssna på de kritiska rösterna och med något undantag undvikit skivan.

Vi får hela historien om en kille från en välbeställd judisk familj där föräldrarna inte såg någon annan utväg än att skicka iväg honom som sjuttonåring på en åttaveckors elchock-behandling på Creedmore State Psychiatric Hospital för att få bukt med hans homosexuella tendenser och sitt otäcka uppförande. Behandlingen var inte verkningsfull utan lämnade istället bestående men. En kille som upptäckte och tog sin tillflykt till rocken, drogerna och utsvävandet. Djupa dalar och höga toppar. En bok som väcker lusten att ta sig an ett antal skivor som ännu så länge inte lyssnats in.