Våldsamt, rått och väldigt bra

Denna elfte volym börjar på grymmaste tänkbara vis. Den unge Ben skär kallblodigt ihjäl sin tvillingbror Billy. När han upptäcks under slutet av förloppet säger han ”Oroa dig inte, han kommer tillbaka. Jag skadade inte hjärnan” till sin styvmamma och hela hans ansiktsuttryck ger en mycket olustig känsla. Det är inte bara jag som läsare som reagerar, flera ur den överlevande människospillra som klamrar sig fast vid varandra vill tvunget döda Ben för vad han gjort och för att det inte ska hända igen. Något beslut kan de inte riktigt fatta; eller ja de hinner snarare inte fatta något slutgiltigt beslut innan någon (jag tänker inte avslöja vem) gör slag i saken under natten. Även denna handling talar tydligt för att den situation de sitter i – och suttit i länge – satt outplånliga spår i deras tänkande.

I denna volym får vi även stifta bekantskap med prästen Gabriel Stokes som tidigare hållit sig undan i sin kyrka och på så sätt klarat sig fram tills nu då hans mat tog slut. När Dale försvinner en natt börjar funderingar väckas på om hans försvinnande hör ihop med Stokes uppdykande.

Jägarna är ett av de våldsammaste och råaste albumen hittills i serien. Dessutom är det fortsatt väldigt bra och jag gillar de religiösa grubblerierna som Stokes uppdykande för med sig. Ett starkt slut väcker lusten även till kommande del i serien som för min del gärna får fortsätta hur länge som helst.