Mer våldsam än tidigare böcker

Det är tre år sedan Camilla Läckberg senast släppte en deckare. Lejontämjaren är Läckbergs nionde deckare om det idylliska västkustsamhället Fjällbacka som tycks dölja så mycket hemskheter. Precis som i tidigare böcker berättas två parallella historier som ofta har någon form av samband.

Polisen Patrik Hedström ställs inför enkomplicerad utredning när en tonårsflicka som fyra månader tidigare försvunnit från Fjällbacka ridskola, plötsligt blir påkörd i en trafikolycka. Hon tycks ha blivit utsatt för overkliga grymheter och hon verkar inte vara den enda. Samtidigt nystar journalisten Erika Falck (som även är gift med Hedström) i ett gammalt fall med kopplingar till en cirkus. När hon finner kopplingar mellan de båda fallen kan hon i sedvanlig ordning inte låta bli att lägga näsan i blöt.

Ibland får Läckberg kritik för såväl språket i böckerna som intrigen. Trots detta fortsätter mängder av folk att läsa hennes böcker. Jag tror att det beror på att hennes karaktärer kommer nära folk i allmänhet. De har vardagsproblem. De har svårt att hinna med livet. Så är det även i denna bok. Även om lösningen kan tyckas enkel är boken intressant, fast mer våldsam än tidigare. En bok som många lär läsa.