Sämre musik, bättre bok

Den första volymen, som kom ut på svenska 2013, fokuserade på åren med Metallica fram till 1991. Alltså den period som de flesta – mig inräknad – håller som deras främsta. Den andra avslutande volymen tar läsaren igenom drygt tjugo år som på ett sätt varit rätt knackigt men samtidigt har bandets popularitet fortsatt vara stor. Även om bandet på skiva lyckats sisådär har de åtminstone testat nya grejer som delvis varit rätt underhållande.

Personligen tycker jag Load (1996) och den allmänt bespottade St Anger (2003) håller måttet men med undantag av den sevärda dokumentären Some Kind Of Monster (2004) är det inte så mycket som givits ut under namnet Metallica dessa år som är särskilt bra. Även om det varit betydligt svårare att vara Metallica-fan deras andra hälft så betyder det inte att det inte är roligt att läsa om. Brannigan och Winwood hittar läsvärda infallsvinklar, går igenom kontroverser, bakslag och internt käbbel initierat. Sammantaget är volym II faktiskt snäppet vassare än den första trots att översättaren fortsatt med de helt onödiga översättningarna av bandets texter.