Initierat om rollspelskulturen

Efter säkert en kvart av – för oss andra – tröttsamt funderande upprepade Tommy samma fråga som han redan ställt flera gånger; ”Får jag välja precis vilket namn som helst på min karaktär?” Efter ett kollektivt JAAA säger han slutligen; ”Då tror jag att jag väljer Tommy”. Vi anade att kvällen skulle bli lång, gick och köpte pizza, sa ”skitsamma” och sen plockade vi fram det underhållande brädspelet Neobunnies precis som så många gånger förr.

Jag kastas tillbaka i tiden när jag läser Anna-Karin och Daniels djuplodande bok i ämnet rollspel. Den hobbyrörelse som dragit igång med Dungeons & Dragons (1974) och fått ett bredare svenskt genomslag efter att Drakar & Demoner stod färdigt 1982 hade ett antal år senare nått även min del av landet och jag minns det som riktigt roliga kvällar. Flera av spelen som avhandlas i Finna Dolda Ting; som Mutant, Kult, Drakar & Demoner och Star Wars låg där i det stora skåpet i den lokal vi fått låna av kommunen men det blev ytterst sällan spelvalet hamnade på dem. Flera av oss hade säkert för dålig fantasi och disciplin för att få det att funka så det blev oftare andra lite mindre tidskrävande brädspel som stod på programmet.

Jag minns moralpaniken från främst kyrkligt håll över vissa av dessa spel. Tyvärr var det lite som vanligt när kyrkliga företrädare skulle yttra sig om något; det äskades på förbud och generaliserades grovt utifrån de allra värsta exemplen och någon vilja till förståelse eller kunskap verkade inte riktigt finnas.

Författarna gräver ganska djupt i rollspelsvärlden och även om det blir lite för initierat ibland så har jag inte svårt att föreställa mig att de som var som mest aktiva under de gyllene åren under 80- och 90-talet njuter i stora drag av Finna Dolda Ting.