Föredömlig studie över reggaens utveckling i Sverige

Journalisten Lönner bokdebuterar med en djupdykning i den svenska reggaen. Inget jag på förhand trodde skulle fylla en hel bok. Tji fick jag. Rejält dessutom.

Till Stockholmsförorten Nockeby i slutet av 1970 flyttade några amerikanska musiker som skulle spela in ett soundtrack till filmen Vill Så Gärna Tro. Johnny Nash, som var spjutspetsen, körde en fuling och lade grunden till sin nya skiva när filmbolaget ändå betalade. Han tog hjälp av den då 26åriga musikern Bob Marley som praktiskt taget var helt okänd utanför Jamaica. Filmen floppade rejält och folket flyttade från Sigurdsgatan 11. Bob Marley stack till England och några år senare, 1973, debuterade han med Catch A Fire. Resten är, som man säger, historia.

Ytterliggare ett par år senare, 1975, kom den första reggaeskivan på svenska. Hög Standard signerad Peps Persson som alltjämt hållt fanan för baktakten högt. Sen har det rullat på. Thomas Gylling hade programmet Radio Västindien, studion Rub A Dub blev klar runt nyåret 1984 och Skärblacka utanför Norrköping sticker ut som Sveriges Kingston medsju aktiva reggaeband där Kalle Bah är de som nått störst framgång.

Att genren fått ett uppsving på senare tid med många nya band (för mig helt obekanta) som Kultiration, Kapten Röd, Governor Andy och en hoper andra lyfts också fram. Som studie över reggaens utveckling i Sverige är Jamaica – Sverige heltäckande, innehåller mängder av bilder och en uppsjö av lyssningstips. Föredömligt utförd.