En musikbiografi det nästan skimmrar om

Det sägs att det bara finns två lägen när det gäller Manchesters troligen mest legendariske popherre Morrissey. På eller Av. Besatt kärlek eller svalt förakt. För egen del har det landat i någon slags medelväg där jag givetvis lyssnat på The Smiths The Queen Is Dead (1986) och valda delar av solokarriären men inte riktigt tyckt det varit värt besväret att gräva ner sig i albumutgivningarna. Jag erkänner villigt att han är en fena på att skriva låtlyrik men Mozz-fadern (ett smeknamn han förärades av NME) och jag klickar inte riktigt musikaliskt.

Len Brown har jämt tillhört På-lägret och gång efter annan i Morrisseys karriär har Brown intervjuat honom för olika tidningars räkning. Dessutom har han en förmåga att formulera sina möten så jag som läsare nästan automatiskt lockas att luska rätt på varenda framsjungen strof av hans maestro. Man kan inte annat än beundra en artist som så helt gått sina egna vägar och gjort sitt yttersta för att irritera sina belackare och reta upp dem som inte förstår honom.

Boken är musiklitteratur av rang. En biografi det nästan skimmrar om och en fullständig beskrivning av en säregen person.