Livet och musiken

Efter den gedigna biografinBruce (2012), författad av Peter Ames Carlins, hade jag inga vidare planer på att grotta ner mig i fler biografier om Amerikas store rockestradör. Då hade jag ingen aning om att huvudpersonen själv samtidigt påbörjat sitt eget minnesskrivande. Efter sju år ligger nu boken sen ett tag tillbaka färdig och på drygt femhundra sidor får vi följa med härifrån och ända tillbaka till uppväxten i Freehold, New Jersey. Ett liv som till en början mycket kretsande kring pappans lynniga drickande och tystlåtna svårmod men som fick en helt annan inriktning när Elvis dök upp på TV.

Här beskrivs tiden på vägarna med Steel Mill och det första mötet med Big Man, Steve Van Zandt och Jon Landau samt många många fler. Med ett väldigt bra flyt i berättandet blir det härlig läsning och det är så tydligt att han hela tiden brunnit för musiken, att han fortfarande brinner så starkt för det. Men det som verkligen får boken att lyfta är att han inte stannar vid musiken utan tränger ner till rotlösheten, ångesten och det psykiskt instabila måendet som lurat i gömmorna sen barndomen. Hur han handskats med det och den kraft som lagts ner för att bli en annan fadersgestalt till sina barn än vad hans egen far förmådde. En annan rolig detalj är när han benämner konsertpubliken då Ullevi hoppades sönder 1985 som ”gonzosvenskar”.