Tillåt mig tvivla

Detta är berättelsen om en vanlig person som råkade komma i närheten av den mest ondskefulla statschefen i modern tid. Rochus Misch växte upp med sina morföräldrar då både hans pappa och mamma dött innan han fyllt tre år. Han utbildade sig till dekorationsmålare men när han blev inkallad till militärtjänstgöring då han var tjugo år tog det överhanden. Efter en skottskada vid fronten fick han som tjugotreåring jobb i begleitkommando Adolf Hitler – eller eskortkommandot – som var en grupp på tjugotvå män som stod till Hitlers förfogande dygnet runt. Mellan åren 1940 – 1945 var Misch en av dem som jobbade närmast Hitler; var med på resor, tillbringade mycket tid på Berghof och höll ut till slutet i den bunker där Adolf Hitler och några till avslutade sina liv. Allt detta trots att han inte var medlem i partiet eller ens hade något som helst intresse för politik.

Han är den sista i livet och beskriver sin historia, sina minnen. Ganska kortfattat, runt etthundrasextio sidor, men likväl detaljerat och till viss del klargörande. Det mest slående är att det inte finns någon ånger, ingen skuld och inga egentliga ursäkter. ”Jag gjorde bara mitt jobb. Jag visste ingenting om de grymheter som skedde. Hur skulle vi kunna veta?” Är det någon mer som hört samma snack förut? Givetvis är det oerhört svårt att bedömma sanningshalten i det Rochus minns och skriver, men jag ställer mig ändå tveksam till hans redogörelse. Boken känns i huvudsak som ett sätt att rentvå sitt namn snarare än ett lättande av samvetets tyngre stenar som jag på förhand trodde.