Idrottslig framgång och mycket mycket mer.

Det mesta av mitt teoretiska intresse för idrotter kan spåras bak till serietidningen Buster (1967 – 2005). Förutom favoritserierna Åshöjdens BK och Supermac, fyrfärgsaffischer och idolbilder var adresserna för autografjägare det som stod högst i kurs för en tioåring med orimliga fotbollsproffsförhoppningar. Tillsammans med kompisen Markus skickades det mängder med brev, med frankerade svarskuvert istoppade, där vi efterfrågade autografer av alla möjliga som just då gjorde – eller gjort – väsen av sig.

Med fyra EM-guld (1976, 1977, 1979, 1981), tre VM-guld (1977, 1979, 1982) och OS-brons 1984 var Frank Andersson säkerligen en av dem. Minnet är aningen vagt men jag är nästan helt hundra på att ett signerat foto med Frank iklädd brottartrikåer ligger kvar i någon kartong i pojkrummet.

Men det svenska brottarundret Frank Andersson var, och är, så mycket mer än en idrottslig framgång. En livslång förkärlek för snabba bilar, en ständig ström kvinnor, många droppar alkohol, klädkollektion, travhästar, vodka, wrestling och mycket mycket mer. Nu är han femtiofyra och har, tillsammans med författaren Joakim Langer, skrivit sina memoarer. Eller halvtidsrapport som han fyndigt benämner det. Det är berättelsen om en ganska vilsen kille från Trollhättan som växer upp med fyra syskon i en kärleksfull men ofta bråkig miljö. De ständiga följeslagarna rotlösheten och rastlösheten har försatt honom i många prekära situationer men verkar även fungerat som en stark drivkraft.

Med ambitionen av öppenhet både gällande positiva och negativa händelser i livet har denna bok blivit riktigt rolig. Här finns mycket som de flesta av oss skulle tveka inför och det är samtidigt en uppgörelse med det förflutna som beskrivs. Som mest märkbart är det i avsnitten som berör familjehemligheterna.