Live At Heart 30/8 - 2/9 2017, Örebro

Ännu en festival fylld till bredden med fantastiska musikupplevelser.

Live At Heart 30/8- 2/9 2017, Örebro

Åttonde upplagan av Live At Heart var också den (hittills?) mest omfångsrika. Jag såg någon siffra om att dagarna erbjöd 393 spelningar på 27 olika scener med totalt 216 olika artister/band. Nu har detta inte dubbelkollats av mig, men även det skulle råka diffa någon siffra hit eller dit så ger det ändå en god uppfattning om vilket storstilad tillställning det rör sig om. Nämnas bör att jag då enbart räknat med själva musiken och inte kommer ta upp något om vare sig filmfestivalen eller seminariedelen.

Med så här mycket att välja på är det förstås helt omöjligt att ge en heltäckande bild och även om jag helt enkelt inte hann med att se varken Klez, Ben Alezzi, Essence Of Mind och många många fler som jag på förhand tänkt kolla upp så är ändå helhetsintrycket mycket gott

Onsdagen började för min del fantastiskt med estländska TRAD.ATTACK! Tallinn-trion överraskade stort med rockfärgad folkmusik som samlades i mötet mellan gammal traditionell estländsk musik och mer nutida tongångar. Mycket uppskattat och otroligt kul. (4/5)

Runt en timme efter TA klev årets stora överraskning fram på samma scen på East West. Grekiska Theodore hade jag aldrig hört talas om tidigare men tursamt nog var det en chansning som gick hem rejält. Rock/pop i trakterna kring Pink Floyd och Radiohead med inslag av monoton shoegaze gick hem rejält både hos mig och hos publiken i övrigt. En extra bonus för den stämningsfulla trumpeten och det hela var så bra att jag utan direkt tvekan även såg dem dagen därpå. Det högsta betyget kändes ganska självklart den första spelningen, lite mer trevande andra gången jag såg dem. Har efter den lyckade veckan lyssnat en hel del på deras fullängdare som jag varmt rekommenderar.(5/5)

På torsdagen utmärkte sig Jonathan Johansson under en så kallad diasert, vilket ska förstås som både dialog och konsert. Dialogen hade han tillsammans med Magnus Sundell från Bilda och samtalet kom att handla om inspiration, låtskrivarvånda, kort om höstens utlovade akustiska turné och så vidare. Mellan praten spelar Jonathan några låtar med enbart akustisk gitarr som ackompanjemang. Gjorde inga noteringar men minns att han spelade den fantastiska Alla Helveten och avslutade med hans – i mitt tycke – allra vackraste och starkaste låt Aldrig Ensam. Enda smolket var att det hela var över på blott 45 minuter. Förståeligt utifrån att det är den speltiden som gällde under hela festivalen, fast jag hade gärna tagit del av både ett längre samtal och ett större antal låtar än de fem (tror jag) låtar Jonathan spelade. Ska verkligen försöka se honom när han återkommer i höst. (4/5)

Death By Horse från Skåne överraskar med en originell hybrid av punk, ska, rock och metallriff. Mest imponerar vokalisten Jahna som har högsta växeln i redan från start och lever sig in i sin position fullt ut trots att publiken svek vilket hon även konstaterade med ett ”Ni är inte så många, men ni är fina”. Death By Horse gör en bra spelning. Kanske hade det varit lite enklare om jag lyssnat in mig på deras fullängdare från förra året, men något gör att flera av låtarna inte riktigt fäster. Visst finns här undantag som den avskalade Little Girl och Straight Edge, men det känns ändå som viss nivåskillnad när de avslutar med en käftsmällsurladdning i och med GG Allin covern Bite It You Scum. (3/5)

På fredagen avsåg jag att bevista diaserten med Jennie Abrahamsson på Rosengrens Skafferi. Tyvärr var jag inte ensam om den tanken och fick vackert stå kvar i kön utan att komma in. Att lämna platsen i kön kändes inte aktuellt då The Vanjas stod som nästa programpunkt. Stockholmskvartetten var en av förra LAH-årets stora snackisar och vi var många som antingen ville beskåda härligheten en gång till alternativt kolla upp vad det var alla snackat om. Vanja Lo är en frontperson av rang och även bandet gör mycket bra ifrån sig. Förväntningarna var dock lite större än vad The Vanjas levde upp till. Trots att det var energiskt, ösigt och kaxigt så bjöds inte riktigt samma intensitet som förra året, låtmaterialet kändes bekant men utan att helt kunna sätta fingret på vad så var det ändå något som saknades. (3/5)

Klockan 22 samma fredag äntrade Johanna Lillvik scenen på Makeriet. En inte helt lyckad konsertlokal då sikten var begränsad och ljudet från matgäster ibland sorlade över det önskvärda. Oavsett scen bevisade denna Lillvik att den gedigna EP:n från tidigare i år absolut kunde omsättas live och jag skulle bli mycket förvånad om hennes egensinniga popmusik inte står och knackar på det större genombrottet. Bra musiker, grym sång, bra framträdande och riktigt starka låtar. Väldigt bra! (4/5)

Fredagens sista band på Kulturhusets B-salen scen var Uppsalabördiga Ordos. Ett band som benämner sig själva som rock på deras officiella facebooksida men som snarare spelar stoner-metal med inslag av både black metal och mer klassiskt klingande hårdrock. Enormt mäktigt, stenhårt och där de monotona riffpartierna skapade en grymt medryckande atmosfär och ett förbaskat bra tryck. Svårt att urskilja texterna men bitvis glimmade det till strofer som jag anar krockar en del med mitt kyrkliga engagemang. Det till trots så golvade Ordos mig totalt och jag kommer absolut försöka uppleva dem live fler gånger. (4/5)

Planen var att avsluta fredagen med Troubled Horse som jag både sett live ett flertal gånger tidigare och lyssnat relativt mycket på deras skivor. Men timmen var sen, enormt mycket folk hade klämts in i den trånga lokalen och diverse teknikstrul skapade försening och tröttheten tog överhanden. Blev inget gig med dem just denna dag.

Lördagen inleddes för min del med den spanska enmansorkestern Vurro. Spelandes trummor, orgel och keyboard samtidigt som han iklätt sig en tjur-skalle modell större och sjöng till sin vrålfina boggie-rock. Setet var över på en knapp halvtimme och även om det var lite mer av en upplevelse än något jag faktiskt skulle lyssna på hemma så kändes det som en bra start på lördagen. (3/5)

Med så mycket singer/songwriters på schemat bestämde jag mig för att åtminstone titta på en. Lotten föll på AHI. Killen från Ontario fångade publiken med roliga anekdoter under mellansnacken och hade ett antal helt okej låtar. Hade låtarna varit lika bra som hans sånginsatser och hans mellansnack hade jag nog uppskattat det ännu mer. Likafullt en bra spelning även om lite mer originalitet inte hade skadat.
Originella var kanske inte heller Sundsvalls Jetbone. Men sättet de framförde sin sjuttiotalsrock lämnade väldigt många andra band rejält på efterkälken och har man någon gång gått igång på Rolling Stones bättre 70-tals katalog eller Lynard Skynards mest sköna låtar då gillar man garanterat Jetbone. Har lyssnat en del på deras album, men live kom de verkligen till sin rätt och älskar man inte det här, ja då älskar man helt enkelt inte rock. (4/5)

En återkommande artist från fjolåret var engelsmannen Sam Brookes. Med en akustisk gitarr och en röst starkare än det mesta levererade han en gåshudsvacker konsert på East West under lördagkvällen (Tyvärr missade jag hans konsert i Nikolaikyrkan senare under kvällen). Särskilt tre låtar fäst sig rejält hos mig. Den helt fantastiska Chris Isaak-covern Wicked Game samt de två egna låtarna Trampoline och Into The Night. Absolut en artist att kolla upp om man gillar folk/singer/songwriter och en gnutta soul. (4/5, Ja snudd på 5/5)

Den allra sista konserten jag såg under 2017 års Live At Heart var Gävles krautkung Mike Granditsky. Två riktigt bra fullängdare har han på sitt CV, gjorde bra ifrån sig senast jag såg honom live och denna lördagskväll var han ännu mer taggad. Med avslappnade och humoristiska mellansnack presenterade han flera nya låtar som ännu inte verkade ha fått några riktiga titlar. Pontzi kallades en, Ramel II kallades en annan. I setet fanns även smaskiga karameller som Glare och Speed Street från fjolårsplattan MG2 och de snudd på ännu vassare godbitarna Blackout och Headnobrain från MG (2015).

Ett riktigt bra gig med starka bandinsatser, riktigt bra låtval och enbart positiva ingredienser. Absolut något att kolla upp om man gillar urban rock med stämningar, kraft, intensitet och finfina melodier. (4+/5)