Beläst författare delar generöst med sig av sina kunskaper.

Med bägge föräldrarna verksamma som psykiatrer, hustrun arbetande som barnpsykiater och egen tid i yrket under 70- och 80-talet så är det inte konstigt att Uddenbergs utgångspunkt i denna bok är psykiatrin. Det var tjugofem år sen han hade sitt sista – eller kanske man kan säga senaste – samtal med en klient och nu ser han sig mer som författare än som läkare.

Boken bygger på minnen men i essäerna dyker han även långt ner i lärdomshistorian inom de närliggande fälten psykologi och psykiatri. Som läsare får man lära sig mer om bland annat skallskådandets vetenskap eller frenelogin som är dess rätta namn, intelligenstester, mentalvård och melankoli och en hel del annat. Mycket fastnar jag för och när han behandlar religiös hänryckning med utgångspunkt i en predikosjuka som utbröt i småland på 1840-talet är det väldigt svårt att lägga boken ifrån sig.

Nils Uddenberg framstår som en ytterst beläst person som utan att krångla till det allt för mycket generöst delar med sig av sina kunskaper. Lätt att läsa och lätt att tycka om, särskilt om man finner intresse i själsläkandets konst.