Låga förhoppningar grusades

Jag var inte superimponerad av D.A.B.D.A (2020). Trots några bättre inslag flöt det för mig mest ihop till en massa av likartade riff och stämningar och förhoppningarna inför ett nytt album var inte direkt högt ställda. Så fel jag hade.

Inledande Acid Baptism är så galet bra att genast när den klingat ut lyfter jag tillbaka nålen och påbörjar A-sidan från början en gång till. Trots att rösten ligger sådär störigt långt bort i mixen att det är svårt att uppfatta texten älskar jag det. Svävande shoegazeindiepoppunk med distinkt tryck i basgången och en melodi som får mig att längta efter mer. Och det fortsätter vara skitbra. Musiken, sången och de hårtslående mörka texterna är rentav svinbra och det är inte långt ifrån ett högsta betyg. Det här såg jag inte komma. En av årets bästa skivor hittills.