Popmusik från akademiskt håll

Popmusiken kännetecknas av dess nu-känsla vilket gör den till ett tidens tecken som uttrycker det samhälle som omger den. Denna bok som studerar populärmusik som modernhistoriskt fenomen fyller, enligt författarna, två syften. Dels visar den hur populärmusik kan användas som historiskt källmaterial och dels ger den en liten inblick i hur historiska studier i en vidare bemärkelse går till.

En musikstil markerar även attityd och grupptillhörighet och ger alltså ett stilkodex som inte enbart gäller musiken utan även vissa värderingar och förhållningssätt. Från det andra världskrigets slut och framåt har tonåringen blivit tydligare som kulturkonsument både med mer pengar och med ett större kulturutbud att välja mellan. Så långt är det inga konstigheter i boken. Inte heller när de diskuterar identiteter som kön, klass och etnicitet eller hur man källkritiskt kan närma sig rockens historieskrivning är det särskilt invecklat. Dock känns det ibland väl invecklat när man läser utifrån den vetenskapliga ansatsen och det läroboksmässiga upplägget.

Grovt förenklat handlar Sign O’ The Times om hur vår förförståelse, våra kunskaper, vår kontextualisering och vårt perspektiv avgör hur vi tolkar olika händelser, en del om identitet och en del om politik. När det har introducerats appliceras det i sex fallstudier där det bästa utgår från Public Enemys låt Party For Your Right To Fight. Att låten inte är en festdänga utan ett gravt politiskt/religiöst ställningstagande för Nation Of Islam konstateras och även om det inte kommer som en överraskning är kapitlet riktigt läsvärt.

Sammantaget en hyggligt intressant bok där författarna har bra ambitioner men lite för ofta hamnar i rena självklarheter som de försöker trolla bort genom ett invecklat akademiskt språk.