Bönens mörka sida

När Samie, Petes fru, vaknar på natten med obeskrivliga kramper förstår de båda att något är fel. Riktigt fel dessutom. Det visar sig att hon fått en hjärntumör som till storleken kan jämföras med en apelsin. De ber och ber – och Pete som är en av grundarna till 24-7-rörelsen verkar ha en hel del erfarenhet av bön – men Gud förblir tyst.

I hundra sidor, eller knappt halva boken, är jag övertygad om att hans fru dött. Men i kapitel sex får man reda på att operationen gått bra, Samie överlever men lider numera av epilepsi. Jag menar absolut inte att jag önskar att hans fru skulle avlidit och efterlämnat en man och två barn i den djupaste sorg. Mitt sätt att se på hans bok hade dock varit ett annat om utgången varit mer definitiv. Att Samie ens överlevde är ju ett bönesvar i sig även om det inte är ett fullständigt helande och det finns åtskilliga exempel på sjukdomsförlopp som inte alls slutat lika väl. Som sagt, skönt att hon överlevde men lite onödigt att var lite otydlig om det i drygt halva boken.

I övrigt är Gud I Tyst Läge en läsvärd bok som handlar om hur man kan tolka Guds tystnad och var Gud egentligen befinner sig när vi är mitt i den värsta skiten. Upplägget anspelar på påsken och sträcker sig från skärtorsdagen (Hur ska jag kunna ta mig igenom det här?), via långfredagen (Varför blir mina böner inte besvarade?), till påskafton (Var är Gud när himlen är tyst?) och avslutas med påskdagen (När alla böner blir besvarade).

Livets stora påfrestningar gör oss antingen bittra eller bättre, de passerar aldrig utan att förändra oss. Det kan tyckas vara ett trivialt självhjälpsboksråd men det tål att tänka på när det kört ihop sig på allvar.