Sorglig och vacker bearbetning

För Hanneriina låg femteklass bara ett veckoslut bort. Lillsyrran skulle börja på dagis samma dag, mamma återinträda i arbetslivet efter föräldraledigheten och pappa Seppo skulle väl jobba på som vanligt. Seppo skulle bara bort på en kick-off med jobbet. Tillsammans med kollegorna åkte han till en ö vid Ivarsund i södra Kallavesi. Men natten mellan lördag och söndag hände något. Något som ingen har något fullständigt svar på. Den där natten 1989 gick han in i skogen på den lilla ön – det var det sista någon såg av honom – sedan försvann han spårlöst. Alternativen var/är fyra: 1) försvunnit självmant, 2) självmord, 3) olycka, 4) brott.

Hanneriinas självbiografiska serieberättelse är en till lika delar vacker som sorglig bearbetning av åren som följde, smärtan hela familjen bar på och även styrkan att trots allt gå vidare. Blyertsteckningar varvas med bilder på broderade bonader, lyriska partier och mer traditionellt serieskrivande. Jag gillar den finurliga blandningen och ihop med den i grunden starka berättelsen är Pappa synnerligen läsvärd.

(Obs, lyckades inte hitta någon bild på den svenska utgåvan, utan bilden föreställer den finska utsidan.)