Äntligen är den säregne Andreas Doppler tillbaka

Lite då och då har jag funderat på vad som egentligen hände med Andreas Doppler efter att han lämnade familj, hem och arbete och flyttade ut i skogen och började hänga med älgen Bongo. Äntligen har Erlend Loe bjudit på fortsättningen och vi förflyttas knappt tre år fram i tiden. Doppler längtar efter sina barn, bestämmer sig för att lämna Bongo på en hjortdjurskennel och återvända till sina tidigare hjulspår. När han kommer nära huset ser han dock förändringar; huset är numera blåmålat och hans namn är borta från postlådan och ersatt med Egil Hegel. Istället för att klampa rätt in i familjen börjar han spionera på dem från ett hängtält i en tall i närheten. Hans förhoppning om att barnen var nedgångna och förtvivlade och var i stort behov av hans tillbakakomst visar sig grusad och han får börja snickra på planer att åter bli mannen i huset. Det ena klavertrampet efter det andra ger ett rejält komplicerat liv och både Doppler och hans omgivning får mycket att tampas med.

Erlend Loe skriver otroligt roligt och de absurda situationerna duggar så tätt att boken i princip sträckläser sig själv om man gillar den typen av humor. Ingen aning om han planerar för fler delar om den säregne Andreas Doppler, men om så vore fallet skulle jag givetvis fortsätta följa med som läsare.