Autofiktiv tegelsten

Den sjätte och avslutande delen i Karl-Ove Knausgårds gigantprojekt är nu läst. Det krävdes en del viljeansträngning bara att börja i denna autofiktiva tegelsten på hisnande ettusen etthundra tjugo sidor. Tveksamt om jag någonsin läst en längre roman än så (åtminstone inte ouppdelad i flera volymer). Under den föregående delen infann sig en viss mättnad och jag befarade att det mer skulle handla om att beta av slutet än att faktiskt uppskatta boken som sådan. Däri hade jag till stor del fel.

Berättelsen utspelar sig under färdigställandet av det stora projektet. Karl-Ove bor med hustrun Linda och barnen i Malmö och det kämpas med att kombinera romanskrivandet med småbarnsliv. Det kämpas även med våndan av vad han faktiskt skrivit och lämnat ut om sina vänner och närstående. Hur ska de reagera på den bild Karl-Ove målat upp? Vad ska brodern Ynge tycka?, Farbor Gunnar?, Linda?

Jag läser andlöst utan paus. Sidorna och tiden flyger iväg och det skrivna griper verkligen tag, har en nerv och en olycksbådande spänning som är svår att stå emot. Men så av någon anledning svävar han ut i en lång passage om i huvudsak Hitlers Mein Kamp. När jag skriver lång, så menar jag verkligen lång; drygt fyrahundra sidor är den del som fått rubriken Namnet Och Siffran. Egentligen är det inget fel på den essän, jag läser med behållning. Men samtidigt hade jag hellre sett den i en annan bok, som en tillhörande spin-off till serien eller som en bok på egna ben, för delen känns aningen malplacerad i detta autofiktiva bygge och drar ner helhetsintrycket.

Sammantaget är de sex delarna i Min Kamp något vi troligen inte kommer få uppleva så ofta, om ens någonsin mer. Närgånget och privat, ibland kanske lite väl privat, utförligt och detaljrikt och riktigt bra skrivet. Något jag verkligen inte ångrar att jag började läsa.