Humoristisk redogörelse över ett sextioårigt liv.

Är din musiksmak liknande min är troligen dina skivbackar, cd-ställ, din spotifyplaylist eller ditt I-tunes bibliotek sprängfyllt av musik som knappt ens skulle existerat om det inte vore för de tongångar som Birminghambaserade Black Sabbath komponerade för snart fyrtio år sen.

John Ozzy Osbourne var frontpersonen som oftast stod i blickfånget. Ett blickfång som på inga sätt minskade när han kickades ur gruppen och gick en storsäljande solokarriär till mötes. Inte heller den enormt populära dokusåpan The Osbournes gjorde honom mindre bekant för allmänheten.

Jag Är Ozzy är hans egna ord (tillsammans med Chris Ayres och säkert ett flertal som hjälpt till att friska upp minnena) om livet och karriären. Han växte upp i Aston, Birmingham på Lodge Road 14 (förövrigt finns ett fotografi på undertecknad där han uppspelt som en skolpojke står utanför dörrporten på nämnda adress efter en lååång omväg på resrutten billedes i England). Det var fattigt men uppväxten var god. Gick väl inte alldeles lysande i skolan men efter ett jobb på ett närliggande slakthus och en kortare sväng i fängelse efter en misshandel satte han upp en lapp i en musikaffär. Ozzy Zig söker gig. Resten är, som man säger, historia. Polka Tulk blev Earth som blev Black Sabbath. Framgångskarusellen snurrade allt fortare och de ständigt omgivande drogerna och alkoholen flödade som en på en evigt pågående föräldrafri högstadiefest. Intaget pågick år efter år med en närmast obegränsad budget och inga egentliga spärrar för allehanda infall.

Stolthet och ånger blandas och Ozzy verkar inte undanhålla något utan delar med sig både av lyckade och mindre lyckade händelser. På ett sätt ännu en rockbiografi i mängden med liknande innehåll som många andra. Hans särställning inom den hårdare rocken gör dock att man inte gärna låter bli att läsa denna humoristiska redogörelse över det sextioåriga liv han levt hittills.