Omtumlande

I denn novellsamling med åtta texter där Jack Kerouac övertygar gång på gång löper det rastlösa hjärtat som en röd tråd mellan orden, bakom bokstäverna och genom meningarna. Han går på tjurfäktning i Mexico och avslutar storyn om den mexikanska landsbygden med ett besök i en liten kyrka där han mediterar länge framför en staty av Kristus.

I den novell som gett namn åt boken radas berättelser om en bromsares liv vid järnvägen bland lodisar, jordnötssmör, rostade russinbröd och dystra oljiga slipers. Han får järnvägen i blodet och här tecknar han sin flödesprosa nästan i absurdum. Ord staplas på ord och skiljetecken används så sparsamt att texten rusar på i rasande takt. Otroligt bra.

Tillsammans med polacken Georgie Varewski rumlar han till sjöss med siktet inställt på Kina och Yokohamas opiumhålor. Om de verkligen kom dit med fartyget S/s William Carothers eller inte blir jag inte helt klok på, men det spelar inte heller någon större roll. Den galne polacken som bara dricker ohc dricker beskrivs som att han har det underbart fördärvade utseendet av en febrig europeisk kyparalkoholist. Bara en sån sak.

Kerouac återkommer ständigt till hans ständigt väntande mamma och hennes lägenhet på Jamaica Long Island i New York dit han alltid var välkommen. Där vandrar han på gatorna, besöker cafeérna, och barerna. Han har roligt med vännerna utan större kostnader och New Yorks nattliga rytm bland billiga syltor och finare hak, jazz och droger och öl och varmkorv och flickor och en puls som aldrig mattas.

En längre resa till Europa inleddes en februarimorgon 1957 med ett jugoslaviskt lastfartyg som tog honom från Brooklyn till Tanger i Marocko och vidare mot Paris. Inte riktigt samma flyt i berättandet i den novellen.

Jämte texten Järnvägen Jorden är Ensam På En Bergstopp bokens stora stund. Den beskriver en period då han bara ville ligga i gräset och titta på molnen utan alla ”tänkanden” och nöjen. Han fick ett jobb som brandvakt i Mount Bakers skogsreservat i High Cascades. En fullständig och bekväm ensamhet där sextiotre dygn i vildmarken som han även skrev om mot slutet av Dharmadårarna. Lika rogivande att läsa om ännu en gång.

Ett väldigt rikt skriftspråk med flödande, flytande prosa som trots att det rusar iväg ständigt stannar upp och tänker, andas och bara är. Stundtals helt omistlig läsning.