En vänskap som aldrig egentligen dött

Detta är romanen om en trettioplussare som återvänder till sin uppväxtstad Göteborg efter en bortavaro på tio år. Hans bästa vän Frank Öster har precis dött utav samma hjärtfel som Joe Strummer (the Clash) och det skall bli begravning och återseende av det gamla gänget.

Berättelsen sker i jag-form och huvudpersonen och författaren har många referenspunkter. Exil-göteborgare, norrköpingsboende, stort intresse av den italienska fotbollsligan, punkbandet The Christer Petterssons, alkoholbekymmer och så vidare. Gränserna är suddiga och det ställer till det lite i läsningen; handlar den om författaren, gör den det delvis eller egentligen inte alls?

Marcus Birro är en lysande författare. Språket med sina roliga formuleringar och slående liknelser är något extra och det var sträckläsning som tedde sig svår att bryta. Ett exempel är när ”jag” berättar om sina förebilder som ung. Christer Pettersson, Harry Schein och Friedrich Nietzsche. ”…Jag hade nämligen också kommit på att jag var en övermänniska. Jag måste vara det. Jag mådde nämligen väldigt dåligt, drack för mycket och stod mesta delen i mina nedpissade kalsonger och blängde på mina grannar genom titthålet i ytterdörren.” Passager som dessa är i sig tillräckliga för att jag ska smälta.

Mitt bland alla gårdagens fyllor och socialbidragsfiffel gömmer sig den stora vilsenheten men även den glädje som Göteborg innebar en gång. Långt ifrån Liseberg och karusseler fanns svartklubbarna, krogarna och de ständiga festerna. Den tighta gemenskapen i kompisgänget och bandet The Christer Petterssons var något speciellt men rann med ökad vuxenhet ut i sanden. Dödsfallet får de gamla hjulen att snurra närmre varandra än en gång och vänskapen har egentligen aldrig dött. Mycket bra.