Imponerande

Knausgårds autofiktiva roman hör till en av höstens stora snackisar när det kommer till böcker. Med autofiktiv menas att den handlar om en person med samma namn som författaren och vars liv i mångt och mycket överensstämmer med författarens. Typ självbiografiskt skulle jag tro. Min Kamp är tänkt att sträcka sig över sex delar och totalt ungefär tretusen sidor vilket gör det till en ganska lång skildring av livet. Som en dagbok där man stannar till och skriver mer utförligt om vissa delar och inte låser sig vid det strikt kronologiska.
Författaren är trettionio år då han skriver om sitt tidigare liv. I bokens inledning handlar det om att livet en dag kommer ta slut innan vi får följa med tillbaka till Norge, där Knausgård växte upp, men även stanna till några gånger i Sverige där han bott sen länge.

Ofta är pappa i fokus. Han fyllde rummen med oro och var både onåbar och omöjlig att förstå sig på under hela sitt liv. Pojken längtar alltjämt efter pappa men känner sig hela tiden besviken. När Karl Oves bror Yngve ringer och meddelar att pappan avlidit åker de till farmors hus för att rensa upp efter sviterna av ett livsförskjutande alkoholmissbruk. Men det blir lika mycket en upprensning av minnen.

En imponerande roman där drygt fyrahundra sidor rasar iväg. De tillfällen då jag tvingades göra annat än att läsa gick tankarna hela tiden åt Knausgårdshållet. Så väl fångade är hågkomsterna. Så väl är den skriven.