Mycket information

Följande står på bokens baksida: ”Bakom Nästa Hörn är en roman som i upplösningen av minne och fatasi undersöker gränsen mellan Jag och Du och möjligheten till ett Vi.

Jag blir till i min berättelse. Men jag är lika blind för mig själv som nu är en omöjlig punkt att fästa då vid. Ändå tycker jag mig se en människa. Har ögat lurat synnerven? Är också min ryggrads oroliga signaler en produkt av min berättelse.

Jag behöver ett Vi.

I språket är vi aldrig ensamma, men inte heller tillsammans. Avgörandet sker alltid längre fram. Och vi slutar aldrig att vägra skjuta upp mötet, att än en gång bestämma tid och plats för att upphöva distansen mellan Du och Jag.”

Vad det egentligen betyder blir jag inte riktigt klok på. Informationen är tillkrånglad och känns rätt sökt och medvetet litterärsvår. Poetiskt för vissa, men rotvälska för de flesta.

Inte ens när jag läst boken är jag helt säker på vad den egentligen handlar om. Efter trettio sidor har det droppats så många namn – Harald, Stina, Hugo, Elvira, Ingbritt, Sigge, Jörgen, Markus, John, Åsa, Luis och så huvudpersonen Jag – att det blir för invecklat. Ena stunden är de i Huanecya, Peru nästa stund i Stockholm, sen i Lövåsberg, en tid i Göteborg och även Örebro dyker upp.

Något sprucket förhållande, en tilltuffsad tro på Gud, en missionär som också är pedofil och dessutom en huvudperson med anorexi. Det är mycket. Josefin Hansson kan uppenbarligen skriva men boken skulle tjänat på mer gallring bland informationen och en tydligare röd tråd genom berättelsen.