En fenomenal biografi

Sveriges statsminister Olof Palme var, om ens det, endast ett bekant namn när jag som nioåring den första mars 1986 fick klart för mig att denna lördagsmorgon skulle inte Fredrik Belfrage presentera Hacke Hackspett på Gomorron Sverige. Jag minns mammas och pappas allvarliga ansiktsuttryck men inte så mycket mer.

I tjugofem år har jag i princip varit lika ovetande som jag var den dag han mördades. Visst har jag läst om Pettersson, hyllmetrar med utredningsmaterial som inte nått sin avslutning och olika spår i diverse riktningar. Men Olof Palmes levnad har inte intresserat mig tillräckligt. Henrik Berggrens nära sjuhundrasidiga biografi ändrar på det. Allt man kan tänkas vilja veta om Olof och hans släkt finns här. Den välbärgade uppväxten i en niorummare på Östermalm, internatskola, juridikstudier, pluggande i USA, uppdrag i SFS och såklart alla åren inom socialdemokratin.
Men för mig ligger inte bokens stora förtjänst där. Jag faller mer för författarens berättande om det svenska samhällets utveckling under 1900-talet. Olof Palme sätts hela tiden in i sitt historiska sammanhang. Han förblir i centrum – vilket känns självklart då boken ju behandlar honom – men det är kringberättandet om framväxten av det moderna Sverige som får mig att inte vilja sluta läsa. Olof Palme var en färgstark person som aldrig verkade tappa tron på förmågan att förändra världen till det bättre och Henrik Berggrens porträtt av honom är fenomenalt utfört.