Småsaker blir stora saker

I den medföljande pressreleasen hävdas att Ensamhetens Fort är Daniel Ahlgrens sista farväl av verkligheten. Alltså ingen mer vardagsrealism i serierna utan framöver blir det superhjältar för hela slanten. Inte för att jag läst några av hans andra serier, men det är ändå lite tråkigt om han nu verkligen överger denna genre helt och fullt.

I de 160 sidor som utgör innehållet varvas längre berättelser med så kallade en-rutingar. De sistnämnda är av mer komisk karaktär. Båda kännetecknas dock av vardagsrealism där det mest utomvanliga sker i Hej Hej Kollikok. Dominika och en man är ute i skogen och skjuter på burkar. Det händer något ovanligt den dagen. Något som vänder kalsonger ut och in.

Några andra exempel ur innehållet är Såja som handlar om en katt. Ganska lång historia, ganska kul. Genvägen där en flicka sedan länge är skrämd av en genväg i skogen, den roliga Pluralis Majestatis i vilken Daniel i tredje klass blir vald till kung i klassens pjäs.

Till de bästa hör Vi Gick I Samma Klass där Niklas kommer att tänka tillbaka på gymnasiet. I samma klass gick Ulrika, eller ”Bulla” som hon kallades. Han var kär i henne. Hon var inte kär i honom. Hon fick visst anorexi efter gymnasiet. Nu har hon dött.

Det händer sällan så mycket men samtidigt händer det ungefär lika mycket som det brukar göra i de vardagliga skeendena. Alltså lyckas Daniel Ahlgren bra med sina skildringar av ämnet. Småsaker blir stora saker i Ensamhetens Fort och det är, som sagt, tråkigt om vi inte får mer av den varan från författaren/tecknaren.