Den Sista Resan

Året är 1973 och Bricken är nu 74 år gammal. Det andra världskriget rasar som värst samtidigt som doktorn gett beskedet att den cancer hon bär på inte kommer låta henne leva så mycket längre. Oron över barn och barnbarn, minnena av dem som gått före, de strävsamma uppväxtåren i sågverksindustrin och hur Elvira som hon delar vindsrum med ska få det är återkommande. Bricken knyter ihop sitt liv och minnens tillbakablickar väcker både glädje och sorg.

Efter att jag läste Tidens Gång (2020) hoppades jag att Bricken skulle få åldras i så att man skulle få ta del av ännu fler delar i denna digra bokserie. När jag nu läst den åttonde och sista delen känns det färdigt trots att man som läsare kan undra hur det ska gå för Margareta som trots oron för att försörja två barn tvingas lämna sin våldsamme och försupne man. Och kommer bröderna Nikanor och Elias kunna hålla sams, eller ska de politiska meningsskiljaktigheterna fortsätta vara en splittrande kil. Fast troligen är det nog mest Brickens återkommande – nästan ältande – funderingar när hon närmade sig det obevekliga slutet som speglat av sig. Ännu fler böcker i serien vore att dra ut det för långt.

Stockens Färd Mot Havet är en bra bok, även om det blir aningen för mycket upprepningar när Bricken minns det som varit och grämer sig över om beslut hon fattat längs livets gång borde gjorts på något annat sätt. Överlag tycker jag att detta varit en mycket läsvärd boksvit som med självklarhet bör nämnas när liknande böcker i samma anda av exempelvis Wilhelm Moberg och Per-Anders Fogelström förs på tal.