Ronnie James Dio, Mick Wall & Wendy Dio

Den stora rösten i de största banden

När Ronnie James Dio (1942-2010) dog av magsäckscancer i maj 2010 tystnade den kanske kraftfullaste rösten som den hårdare rocken uppbådat. Bara några år tidigare hade han tillsammans med sina forna Black Sabbath-kollegor Tony Iommi, Geezer Butler och Vinny Appice fått upp ångan igen i bandet Heaven & Hell efter ett antal år med inte fullt lika intressanta album. Om det kan man inte läsa i den nyöversatta biografin Rainbow In The Dark som hans efterlevande hustru sammanställt tillsammans med den välrenommerade musikjournalisten Mick Wall. Lite synd kan jag tycka. Boken sträcker sig från barndomen och fram till den tjugonde juni 1986 där Dio headlinade på Madison Square Garden. Åren därefter dalade populariteten och jag har svårt att tro att vi får en fortsättning som täcker in senare delen av karriären.

Den musikaliska banan inleddes med trumpetspelande. Fyra timmars övning om dagen stod på schemat från att han var sex år gammal, vilket lade grunden för musikaliteten i allmänhet och den omfångsrika rösten i synnerhet. Längre fram i livet blev det rockmusik för hela slanten och även om banden The Vegas Kings, Ronnie Dio And The Prophets, Elves och Elf kanske inte skvallrade om vilka mästerverk som skulle följa så är det klart intressant att läsa om. När den omtalat excentriske Ritchie Blackmore frågade om Ronnie kunde sjunga på några låtar han skrivit vid sidan av Deep Purple kunde han ta klivet upp i den allra högsta divisionen av sjuttiotalets hårdrock i och med Rainbow. Efter tre studioalbum ville Blackmore dra det vidare i en mer kommersiell inriktning varpå Dios tjänster inte längre efterfrågades. Från askan in i elden ersatte han Ozzy i Black Sabbath och de båda skivorna Heaven & Hell (1980) och Mob Rules (1981) emottogs väldigt positivt och står sig fortfarande lika stadiga som när de släpptes. Men även här blev det osämja och meningsskiljaktigheter som mynnade ut i solokarriären. När Holy Diver släpptes 1983 lyckades RJD återigen nå stora framgångar, nu under namnet Dio.

Jag gillade att läsa denna bok. Inblickar i tre av de största hårdrocksbanden från förr utan att det kastas oförsvarligt mycket skit hit eller dit, smaskiga detaljer får ge vika för relativt saklig information om turnerande och ett ständigt kämpande att nå – och hålla sig kvar – på toppen.