Bob Hansson

Förlag: Ordfront

En av få poeter jag faktiskt läst och läser

I de många hyllmetrarna böcker som passerat mina bokhyllor genom livet har det varit förvånansvärt lite poesi. Några bokrea-utgåvor av Fröding, Karlfeldt och Boye, några utmanande beatpoeter som Blake och Ginsberg med det gemensamma att de så gott som aldrig blivit lästa. Undantaget är en rolig diktsamling av Bengt ”Cidden” Andersson – Punken Är Död, Leve Tvåans Buss(1994) samt några av Bob Hanssons böcker. Denna, hans senaste, bok är den sjunde diktsamlingen och jag har både läst den, gillat den och kommer sannolikt att både behålla den, låna ut den och läsa i den igen.

Stilen känns igen. Han har en ypperlig förmåga med orden. Det är roligt och det är allvar. Mest allvar. Fast på ett bra sätt. Bland raderna präglas det ett rop efter återvunnen förundran, efter stillhet, kärlek och att vi duger. Du och jag, han och hon. Duger. En extremt viktig påminnelse i dagar som dessa där otillräcklighet, osäkerhet och vacklade självförtroende tycks vara mer regel än undantag.

”Just nu är det gott som det är, just nu är du god som du är”. Tänk om det fick landa hos många ur såväl den yngre som de äldre generationerna.