En egen strålande nisch

Symfonisk blackmetal med inslag av kammarmusik och knätofs;
Ja, jag är fullt medveten om att det låter som ett helt vansinnigt projekt. The Burden Of Man släpptes som singel 2018. Sen har det varit stilla på utgivningsfronten. Den låten imponerade inte så mycket på mig när den kom och jag var rätt inställd på att fullängdaren, som nu funnits ute ett tag, inte skulle ändra det nämnvärt.

Fast strax före albumet var tillgängligt kom låten The Battle At His Great Return som en liten teaser. Efter en genomlyssning avfärdade jag den fullständigt. Efter femte gången kändes den rätt skön ändå och tio lyssningar senare kunde jag inte få nog. Precis så är det med skivan. Den växer och växer och växer och trots att det låter som en märklig blandning mellan Nightwish, Emperor och kammar/chambermusik, vilket borde passa mig otroligt dåligt, tycker jag den är strålande. Tyskarna har fått till en väldigt varierad skiva där spännvidden mellan ytterligheter och de välskrivna arrangemangen verkligen lägger grunden till dess storhet. Dessutom låter det helt fantastiskt och Dan Swanö, som både mixat och mastrat, har verkligen fått till en ljudbild som ger musiken rättvisa.

Opus Irae bjuder på en egen nisch av extremmusik som åtminstone jag inte upptäckt tidigare. Skivans helhet är större än delarna och jag kan verkligen rekommendera att lyssna på den från start till mål. Absolut en av årets största musikaliska överraskningar.