En fin julberättelse

Det finns en legend om att det egentligen var fyra stycken vise män som lämnande österlandet för att hylla den kung som de sett i stjärnorna. Den fjärde av dem kom hela tiden på efterkälken då de återkommande stötte på människor som behövde hjälp, och han kunde inte låta det passera obemärkt.

Tordis hörde denna berättelse när hon var liten. Berättade den för sin man i vuxen ålder, som då började skriva en egen variant på den. Då Jo dog innan han slutfört texten färdigställdes den av Tordis.

Tempelprästen i Babylon tydde stjärnorna som att kungarnas kung var på väg att födas. Då han var till åren kommen valde han ut de tre männen Caspar, Melchior och Balthasar att åka i hans ställe. Dessutom ville han att den föräldralöse pojke som någon lämnat vid templet då han var liten skulle åka med för att dels hjälpa dem på vägen och dels få se sig om i världen. Pojken kallades fortfarande ”den yngste” och såg mycket fram emot att få träffa den store konungen. Vi det första större raststället stötte de på en flicka som hette Mirjam. Hon hade tappat bort sina föräldrar och hade varken pengar eller mat. Den yngste kunde inte låta henne klara sig på egen hand utan lovade att ta hand om henne och vara kvar tills någon släkting hörde av sig. De andra tre åkte i förväg mot Judéen. Åren gick och när den yngste äntligen kom iväg dröjde det inte länge förrän han stötte på fler som var hungriga, kalla, fängslade och så vidare.

En fin julberättelse som påminner mycket om historien om Pappa Panov och som jag verkligen kan rekommendera som högläsningsbok för hela familjen.