En kompromisslös inställning

Det finns få svenskar som så tydligt signalerar rockstjärna som Dregen. Hela hans uppenbarelse fullkomligt skriker rock n roll och hans spretfrisyr och tjocka kajalringar (om det nu är kajal) runt ögonen skulle ju nästan kunna varumärkesskyddas.

När han var liten fanns tre alternativa målsättningar; astronaut, nhl-proffs och rockstjärna. Kiss-gitarristen Ace Frehley kom dock att få allra mest dragningskraft. Som elvaåring fick han bevittna det fruktansvärda i att hans pappa hängde sig i princip framför ögonen på honom och det kom att skapa en ännu mer kompromisslös inställning. Gillade Andreas något så gick han totalt in för det, resten sket han fullständigt i. Med tre kompisar från Nässjö bildades bandet Backyard Babies i tonåren och i deras värld var det bara ett enda mål som hägrade. Rockstjärnor. På en USA-turné med Entombed – där Dregen var med som Nicke Anderssons trumtekniker – bildade de två bandet Hellacopters som på ett nästan oförklarligt sätt fick ett stort genomslag väldigt snabbt. Berömmelsen spillde över även på Backyard Babies och Dregen tvingades välja mellan de två banden som han båda älskade, ett beslut han funderar på än idag.

Är man på något sätt intresserad av rockmusik tvekar man inte att hålla med om att Hellacopters första två plattor – Supershitty To The Max! (1996), Payin’ The Dues (1997) samt Backyard Babies Total 13 (1998) sticker ut som höjdpunkter i svensk albumutgivning och den glöd de var med och tände brinner än i otaliga replokaler.

Men det fanns en baksida. Från runt 1994 och drygt tio år framåt var tillvaron ett party som i princip aldrig upphörde. Flaskorna och substanserna avlöste varandra i en strid ström och baksmällorna fick allt större drag av mörker över sig. Samma slags mörker som troligen drev pappa Tyrone över gränsen. En gräns som Dregen ville hålla sig borta ifrån.

Denna biografi lyfter på de flesta stenar och blottar sidor som inte varit kända för många. På flera sätt är det en ganska traditionell rockredogörelse där festandet sliter hårt, pengarna försvinner och hur man tillslut kommer till ett stopp. Samtidigt framkommer en mamma som kämpat hårt och varit en stor förebild, en kärlek som är värd att göra stora förändringar för och en glöd som många inte besitter. Att boken kommer ungefär samtidigt som Dregens första soloplatta – för övrigt en väldigt stark sådan dessutom – känns passande och visar att Dregens tid i rampljuset långt ifrån är över även om de mest utsvävande festnätterna inte är lika frekventa längre.