En sån där rockbiografi som sticker ut

Under en period när jag var grabb fylldes ett stort antal av dygnets timmar av Kiss. Jag lyssnade så ofta tillfälle gavs på mina inspelade kassetter, ivrigt skärskådande de många affischer av bandet som var uppnålade på både tak och väggar i mitt pojkrum och med några av kompisarna var Kiss det återkommande samtalsämnet. Så kom dagen då morsan på något sätt nåtts av ryktet att deras namn var en förkortning för knights in satans service och när jag klev in i mitt rum var det så gott som rensat på all sminkad hårdrocksmusik, endast en plansch av rellehårdisarna Jerusalem hängde kvar i taket ovanför min säng.

Konstigt nog har den där gamla fascinationen aldrig riktigt släppt. Även om affischerna – som efter massiva övertalningskampanjer åkte upp ett tag igen – inte längre hänger med lyssnar jag fortfarande på skivorna, tycker fortfarande att de bitvis är ruskigt bra och följer medlemmarnas förehavanden med visst intresse. Carl Linneaus (som bland annat är bekant som skribent i Sweden Rock Magazine) har på drygt fyrahundra sidor har grävt ner sig i fyrtio år av Kiss, intervjuat medlemmar, producenter, manager och andra runt bandet och verkligen gjort ett hästjobb. Det råder ingen tvekan om hur mycket han gillar bandet, men han fegar samtidigt inte ur och bara fokuserar på höjdpunkterna utan även bottennappen och de felaktiga besluten stannar han upp vid. Ett väldigt bra researcharbete och inte heller märks det något av att detta är hans bokdebut då språket flyter väl och upplägget inte har några direkta brister. Dessutom finns det rikligt med foton, varav många tidigare opublicerade. En sån där rockbiografi som man inte riktigt kan lägga ifrån sig innan den är färdigläst.