En skiva för många tillfällen

Jag kom i kontakt med Phogg i och med deras andra album Mofeto Mashine Adamkosh (2019) för ett par år sen. Ett riktigt skönt band som ger sig ut på ganska djupa vatten för att vara popmusik. Där ute simmar de bra, inga tveksamheter om att de behärskar lite mer psykedeliska tyglar och jag måste nog säga att de är ännu lite intressantare på denna deras tredje fullängdare. Lite mer pop, lite mer funk och lite mer glädje.

Låtarna flyter in i varandra på ett bra sätt och som album i sin helhet gillar jag det starkt. Visst finns här även enskilda spår som sticker ut lite extra. Exempelvis Mon Ami som är lyckas vara både skönt avslappnad, smått utflippad och bjuda på lite ös. Ännu bättre är Corme’s (Rental Palace) som trots att den är instrumental fångar mig direkt men en väldigt skön gitarr i huvudsakligt blickfång. Annars är det absolut inga fel på sånginsatserna; varierade och mycket passande till musiken. The Sharkness är en skiva för många tillfällen. Jag gillar den mycket.