En väldig massa gnäll

Det har blivit mycket Kiss de senaste åren. Dels har det kommit två riktigt bra biografier (Den Osminkade Sanningen (2013), Inget Att Förlora (2014)) och dels har både Gene Simmons, Ace Frehley och Peter Criss utkommit med sina livsberättelser. Men den som jag såg fram emot mest – Paul ”Starchild” Stanley – dröjde av någon anledning. Fast plötsligt så fanns den bara där, dessutom översatt till svenska samma år som den publicerades på engelska.

Med nästan femhundra sidor är det den mest omfattande av personbiografierna, något som efter ett tag visar sig vara symtomatiskt för hur Stanley ser på sin egen roll i bandet. Boken börjar lovande. Stanley Bert Eisen föds i New York i slutet av januari 1952. Hans två år äldre syster Julia dras med allvarliga psykiska problem under uppväxten vilka genererar inläggningar på mentalsjukhus och när hennes tonårstid börjar gör också drogerna entré i hennes liv. Stanley å sin sida föds med en missbildning på höger öra och är dessutom döv på det örat. Det ger honom dåligt självförtroende och är med och bidrar till att han har det tufft i skolan. När han ser Beatles på Ed Sullivan show tänds gnistan att själv bli artist, att visa alla, att bli stjärna. Någon tid senare träffar han Gene Klein och de börjar spela alltmer tillsammans. Resten av historien är bekant.

Under stjärnan ger en delvis ny bild av relationerna, arbetsfördelningen och drivkraften inom Kiss. Paul är den som varit med ända sen starten med hull och hår och även under de 80-talsår då Gene Simmons gjorde avstickare åt filmindustrin och hade ganska många bollar i luften fortsatte Paul att kämpa för Kiss skulle vara framgångsrika. Vad som dock starkt inverkar på läsningen är allt gnäll och allt självförhärligande som efter ett tags läsande blir enormt störande. Det kastas skit på i stort sett alla; föräldrar, lärare, kompisar, managers, låtskrivare, andra band och de andra medlemmarna som figurerat i bandet. Mest skit av alla får Peter Criss som enligt Paul egentligen aldrig kunnat spela och alltid varit bandets riktigt svaga punkt på alla områden. Istället är det huvudpersonen själv som är stjärnan, ursprunget till de bästa låtarna, till de bästa idéerna, till de smartaste besluten. Det är ju skönt att han i slutet av boken beskriver vilken tillfredsställelse han upplever på ålderns höst med både sin familj, sitt självförtroende och sin situation. Men allt gnäll dessförinnan är minst sagt tröttnade och gör faktiskt Under Stjärnan till den minst läsvärda av de fyra medlemsbiografierna. Föga förvånande drar han inte upp hur svaga hans egna sånginsatser blivit med åren. Under fjolåret då Kiss gjorde flera spelningar i Sverige fick bandet minst sagt ljumma recensioner och flertalet av dem härledde just till Pauls förmåga att pricka in tonerna. Det hade han ju kunnat gnälla lite på.