Ett fång med fina stunder

Dust & Bones (2016) var en trevlig bekantskap om man kände för att hänga med rock och blues ett tag. När han nu är tillbaka igen så är det efter ungefär samma formula som föregångaren men faktiskt med snäppet bättre låtar. Otroligt skön start med funkbluesiga Under The Rug som följs av lite mer traditionell (och i detta fall småseg) blues i Mercy Of Me. Gillar den shufflande Your Kind Of Love mer och när han tar sonen Ian Hoey till hjälp i Don’t Come Crying noterar man att gitarrliret verkar ligga i blodet.

Still Believe In Love är en favorit med ett sväng lika varmt som texten och i I Felt Alive drar det så fint åt den hårdare rocken att man nästan blir lite besviken på att han inte plockat fram de där tunga riffen lite oftare. Också ett mycket schysst sväng i Damned If I Do där han får hjälp av Lance Lopez. Living The Highlife andas Led Zeppelin och det har han ju visat även tidigare att han behärskar. Riktigt bra är det hur som helst.

Jaha, det var en snabb resumé över ett antal låtar från Hoeys senaste skiva som jag tycker bjuder på god variation och ett fång med fina stunder. Gott så.