Majgull Axelsson

Förlag: Norstedts

Ett ljus i mörkret

Christel har merparten av livet bakom sig. Hon närmar sig sjuttioårsåldern och jobbet som psykolog på Vrinnevsjukhuset i Norrköping börjar störas av de darrningar som misstänks vara Parkinsons sjukdom.

När den nya patienten Molly Andersson – eller Zadie Moonbeam som den sextonåriga flickan vill bli kallad – kliver in i hennes samtalsrum blir det början på något nytt. Inledningsvis är Zadie tydlig med att hon bara kommit dit för att socialtjänstens handläggare Dagmar har det som krav för en eventuell egen lägenhet. Men när Christel möter Zadie i hennes helvetiska uppväxt börjar något annat gro. I takt med deras möten konfronterar Christel sina egna mörka skrymslen och relationen blir annorlunda än det mer professionella förhållningssätt som brukar vara gängse.

Svalors Flykt är en väldigt obehaglig roman. Övergrepp, våld och fruktan med ett syskonpar som måltavlor. Men det är också hoppfullt och vackert och det krävs nog ett hjärta av sten för att inte beröras av Zadies väg mot tillit och vuxenhet. Tempot är väldigt högt och det är som att Zadies hets efter att få den där enrummaren i Hageby överförs på mig som läsare, så att jag knappt hinner lägga boken ifrån mig innan den lästs klart. Personligen hade jag gärna sett ett lite större djup hos karaktärerna, de blir så tydligt positiva eller negativa och något utrymme för mellanregistren ges sällan. Själva grundstoryn är väldigt fångande och Majgull Axelsson visar ännu en gång varför hon blivit en så uppskattad av många läsare.