Faktiskt ännu bättre än den grymma comebacken

Sacrifice (2019) var en ytterst trevlig comeback för noise-trion Haystack. I princip blev bandet en helt ny bekantskap för mig då jag inte riktigt var mottaglig för det ganska stökiga och våldsamt hårda Unsane-malande som präglade debuten Right At You (1996). Där och då var jag enormt förtjust i Entombed och hade väl någonstans hoppats att Ulf Cederlunds sidosyssla skulle gå åt det hållet.

När det nu vankats en senkommen uppföljare till comebacken har korten blandats. I den mån jag ens lyssnar på Entombed längre så är det oftast Same Difference (1998) som får speltid, och då närmar vi oss Haystack ännu mer. Doomsday Goes Away har lagt ifrån sig det mest utmanande oväsendet och står stadigare på ett rockfundament med punkiga element och särdeles stabila riff. Ta bara en låt som Dark Nothing där riffet lika gärna kunnat vara syskon till diton av Kiss gamla magiska dängor Black Diamond eller She. Släng på Wastemakers och du kan inte annat än bli på gott humör. Njut av det ettriga riffet i Blame och jobbet kommer bli gjort, vilket jobb det än gäller. Varva sen ner med Neglected och ladda upp för ännu en lyssning.

Sammantaget är det ett ruskigt starkt album fyllt av energi, groove och en högst levande känsla som verkligen får det att tända till. Hoppas att den stundande turnén får något stopp i mitt närområde och att vi slipper vänta så sjukt länge på ännu ett album.