Finns det fortfarande hopp som det är värt att kämpa för?

Den trettonde volymen slutade riktigt spännande och Ingen Utväg fortsätter som förväntat på den tråden. Strykarna runt Alexandria ökar för varje minut och det börjar dyka upp farhågor om huruvida de omkringliggande barriärerna verkligen kommer att hålla. Situationen är minst sagt allvarlig och när de första strykarna lyckas pressa sig innanför det, på vissa ställen, bräckliga skyddande stängslet och läget kritiskt. Ska man fly eller illa fäkta? Ska man hålla ihop eller är det bäst att tänka på sitt och bilda mindre konstellationer? Finns det fortfarande hopp som det är värt att kämpa för?

Om man hängt med från början har man redan följt kontrasterna mellan hopp och förtvivlan ett flertal gånger. Människoenklaven går i känslomässiga cirklar och trots att de rett ut situation efter situation på mer eller mindre lyckade sätt så kvarstår frågan; kommer vi att klara av det här vi ställts inför? Genom alla nummer har författarna lyckats att hålla intresset levande utan att det vare sig blir tjatigt eller segdraget. Jag vill fortfarande veta hur det hela kommer att sluta, men inte riktigt än. Likt tidigare är det mycket bra.