Helgjuten platta med skitbra låtar och närmast perfekt sång

Jag sprang på Döda Havets självbetitlade debut från 2016 och föll direkt för den väl utförda rock med starka svenska texter som bjöds. När den nu aktuella andraplattan anlänt möts lyssnaren av ett ännu mer förfinat musicerande av vad som närmast kan benämnas som rock. En tydlig melankolisk touch med hintar av både 70- och 80-tal, välavvägda progressiva inslag och en strålande växling mellan en del tyngre riff och mer lugna partier.

Staffan Stensland Vinrot förmedlar de riktigt välskrivna texterna med en känslofylld sång som är helt perfekt i sammanhanget och skivans åtta låtar är baske mig skitbra allihop. Om man leker med tanken att Opeth skulle fjärma sig ännu ett steg från sina hårdrocksrötter och snöa in lika hårt på new wave från 80-talets början som på den progressiva musiken så hade det kanske kunnat låta som Döda Havet. Låttrion Atlantis Mitt, Hjärnspöket och Levande Eller Död är bättre än det mesta och Tid Och Rum är en så helgjuten platta att jag inte ens tvekade inför det högsta betyget.