I genrens toppskikt

När Crimson Moonlight släppte Divine Darkness (2016) ställde de föregångarna i bandets diskografi i skymundan. Ett stadigt kliv uppåt både vad gällde produktion, hastighet och inte minst låtidéer.

Efter en tråkigt lång paus på skivfronten dök så singeln Wings Of Death upp i början av hösten. Ett rasande furiöst tempo som bryts av med något lugnare partier. Den sätter sig direkt. Följdes upp av Akal Abaddon som, om möjligt, bjuder på ännu snabbare tongångar. I min bok är det otroligt bra. Modern blackmetal som för tankarna åt genrens främsta band Marduk. EP:ns sista låt Jackals är också en riktig pärla. Känns lite (crust)punkigare till sin approach även om grundfundamentet fortfarande är blackmetal med inslag av deathmetal.

Tre-spårs-skivan Abaddon är en fullträff där både artwork, produktion, låtar och de genomarbetade texterna håller högsta klass. Jag tycker att Crimson Moonlight återigen har lyckats överträffa sig själva. De sneglar åt genrens mest utstickande band och har på ålderns höst slipat så mycket på sin egna identitet att de själva tillhör gräddan av vad denna typ av hårdrock har att erbjuda. Trots att det bara är en EP har jag lyssnat mer på denna än del flesta av årets fullängdare då deras hopkok av death och black verkligen ringar in vad jag musikaliskt tycker är allra bäst. Ska bli väldigt kul att se om de lyckas göra låtarna rättvisa live och förhoppningsvis slipper vi vänta alltför länge på en fullängdare.