Identitetssökande, vuxenblivande och tillhörighet

Johan Heltne bör vara ett bekant namn om man lystrar till originell och välljudande singer/songwriter/popmusik framförd på svenska. Tidigt utmärkte han sig med välskrivna texter, vilket han även överfört till sin romandebut.

Med utgångspunkt i sin egen uppväxt inom Livets Ord skriver han om sjuttonåriga Jonathan som går på församlingens gymnasium. Det segerrika sjukdomsfria livet som är det förväntade uttalade från (ungdoms)pastorer och medlemmar krockar med Jonathans vardag där epileptiska anfall inte vill ge med sig. Täta besök hos sjukvården och, trots föräldrarnas tveksamheter, samtalskontakt med en psykolog får Jonathan att bli allt mer osäker. Tror han på fel sätt, kan det vara den – från församlingens sida – förbjudna kärlekshistorien med Nina som sätter käppar i hjulet eller är det helt enkelt själva tron det är fel på?

Johan Heltne skriver mycket bra om identitetssökande och tillhörighet i de sena tonåren/unga vuxenåren och det som skulle kunnat vara en ganska bitter uppgörelse med ett tvivelaktigt sammanhang blir istället ett krasst konstaterande av en kärlekshistoria som kom av sig, om rädsla och mod att gå vidare.