Konstfanatiker

Mellan 1933 och 1945 stals miljontals konstverk och antika föremål av nazisterna. Både Hermann Göring, Heinrich Himmler och armén och Hitler själv hade stort intresse för konsten och det var närmast huggsexa om vem av dem som hann först till godbitarna. Göring har beskrivits som en riktigt skrupelfri samlare som flera gånger fick bygga ut sitt stora jaktgods Carinahall för att få plats med alla målningar och andra konstverk.

Hitler hade för avsikt att skapa ett enormt galleri vilket han även skrev om i sitt testamente: ”Mina målningar, i samlingarna som jag har köpt under årens lopp, har aldrig samlats av privata skäl, utan endast för skapandet av ett galleri i min hemstad Linz a.d. Danau. Det är min mest uppriktiga önskan att detta vederbörligen ska slutföras.”

Efter kriget hittades fler och fler gömslen i bland annat södra Tyskland. Över ettusen förråd med undangömd konst där saltgruvan vid byn Altaussee i Österrike och i det bayerska slottet Neuschwanstein stod för de största gömmorna med många tusen konstverk, de flesta av dem rånade från judiska familjer. Varken de allierade eller den röda armén hittade allt. Långt därifrån. Mängder försvann, förstördes eller stals. Under 1990-talet började man inse att mycket av de försvunna verken hängde på museer i Paris, Berlin, Stockholm, Sankt Petersburg, New York och så vidare. Frågan hur de rättmätiga arvtagarna ska kunna hittas och få konsten återbördad har varit / är svår och i många fall har det blivit en infekterad juridisk och moralisk kamp.

Anders Rydell har skrivit en läsvärd bok som klart fångar intresset. Ett klart avgränsat område som inte redan skrivits sönder av många andra författare där detaljrikedomen och det opartiska berättandet sticker ut. En bit in i boken tappar jag lite intresset då det blir lite för långrandigt men Rydell hämtar tillbaka intresset rejält framåt sluttampen.