Kulturjournalist med den där unika förmågan

Den där biografin om Kent som Gradvall hade på gång hoppades jag mycket på. Att projektet inte färdigställdes måhända förde detta goda med sig att denna artikelsamling från åren 1993 -2013 släpptes. Drygt sexhundra sidor från Gradvalls popkulturella penna tackar man (eller åtminstone jag) inte gärna nej till och det är ofta påtagligt slående att han besitter den där unika förmågan som är få förunnad. Många kan underhållande/bildande/etc skriva om något ämne man gärna vill veta mer kring utan att vara så skickliga på just skrivandet. Väldigt få behärskar dock konsten att skriva om något man egentligen inte bryr sig så mycket om, men göra det på ett sådant sätt att man mer än gärna läser.

Gradvall har förmågan. Han skriver ofta om de där vanliga artisterna som saknar den kreddighet många kulturjournalister så rastlöst jagar efter. Som Noice, Carola och Swedish House Maffia. Jag bryr mig inte så mycket, men jag läser mer än gärna. Ännu mer tillfredsställelse ger krönikorna och de övriga texterna som inte är intervjubaserade. Pennan glöder, resultatet skiner. Sexhundra sidor springer iväg och jag hänger oförtröttligt med.