Lite mer traditionellt men med ett flertal godbitar

John Shakespeare inleder med tyngd och suggestiv feeling. Skön låt som sätter sig bra efter några lyssningar. Andraspåret Good Good Lovin’ har jag däremot lite svårare för, åtminstone när jag sitter och lyssnar mer koncentrerat. Kommer av någon anledning att tänka på Anders Glenmark när den väldigt snälla popmusiken rullar fram. Alla som är intresserade av bra musik vet att det är en illavarslande tanke.

2 Karameller drar mer åt ballad-hållet och för snarare tankarna till Peter Le Marc. Helt okej. Juveler är ytterligare en sådan stänkare som fick mig att fastna för Henning på debuten. Mark Knopflersk ton i gitarren, härligt sväng och en rolig text. Månen Och Tidvattnet är också lite lugnare och har ett piano i lyssnarfånget. Vacker text och skaplig låt.

Vinylskivans andra sidas startar upp med en akustisk gitarr och låten Anslutande Tåg. Händer inte så mycket. Faktiskt till och med småtråkig om jag ska vara helt ärlig. Medeltiden är utan tvekan skivans höjdpunkt. Elektronisk touch, pumpande bas och medryckande gitarrspel. Kul text dessutom. Mjukbluesiga Gummi ståtar med god sånginsats och en refräng som sätter sig klart bättre än verserna. En Av Dessa Dagar är en anonym bagatell. Sancho Panza är mer i min stil och ger lyssnaren en skopa härliga boogie-pop. En favorit på skivan. Albumet rundas av med Det Bästa Som Aldrig Hänt… Snyggt och vackert med en underbar ljudbild.

Sammantaget en klart godkänd skiva. Här finns flera godbitar som jag gärna återkommer till. I större utsträckning än tidigare hamnar Henning här och där i traditionell svensk popmusik av mer kommersiellt snitt. Inte riktigt min grej. Väldigt bra produktion och en mycket tilltalande ljudbild.