Lite tjatigt men ändå ganska bra

I hemspråksundervisningen träffades Tony Flygare och Zlatan Ibrahimovic. De båda sexåringarna bodde nära varandra och blev snabbt bästa kompisar. Fotbollen blev ett gemensamt intresse och de båda grabbarnas talang lyste snart allt klarare. Mest lovande ansågs Tony och när de båda två spelade i MFF var det Tony som lyste starkast. Men i en ödesmatch i september 1999 när MFF låg i botten av tabellen och var tvungna att ta poäng för att hålla sig kvar i allsvenskan gick de skilda vägar. Tony hade bara fått hoppa in som avbytare då och då i A-truppen och när domaren blåste straff klev han fram och tog sin chans. Han missade, Halmstad vann matchen och tränarna lät honom inte komma tillbaka i laget. Zlatan kom att ta hans plats och påbörjade den karriär han är känd för idag. Tony försökte och försökte men de rätta tillfällena dök inte upp, han drabbades av skador och fotbollskarriären var över.

Följande citat beskriver ganska väl grundtonen i boken: ”När jag var bäst i juniorlandslaget fick Zlatan inte ens chansen att spela. Att vara bättre än den många nu säger är ”världens bäste” och sedan bli utfryst av sin egen klubb och förlora allt, det är svårt att komma över.” Även om Tony mot slutet ändå verkar vara någotsånär tillfreds med sin nuvarande situation är det grämelsen över hur karriären grusades som hela tiden lyser igenom. Det gör tyvärr att läsningen blir lite tjatig. Ändå är det en ganska bra uppväxtskildring och framförallt är det roligt att få veta lite mer om Zlatans tid innan berömmelsen.