Ljuvt mörker

I våras golvades jag av Tomma Intets strålande Ultradreams. Cornelia Adamson är med i det bandet. När hon kör mer på egen hand görs det under namnet Virgina And The Flood. Det hon redan på debuten – Aqua Duck Down (2019) – kallade spökfolk blommar ut i fullfjädrad mörk härlighet på detta hennes andra album.

Åtta låtar på drygt en halvtimme. Dov crooner i titellåten som inleder skivan. Underbar röst och tung stämning, älskar´t. RD Poison I låter mer som Tomma Intet i och med den galopperande basen, syntharna och de skeva gitarrerna. Sången är återigen magisk och det är en ruskigt bra låt.

Salvation In A Bar är lugnare, låter gladare men har likafullt en vemodig biklang som ger ett vackert skimmer. The Dead End är textmässigt nattsvart, sången börjar mumlande och övergår till mer skir stämma och melodin vill inte släppa taget. En av skivans stora höjdpunkter. Phases lockar med mer teatralisk touch, körer och bra tryck i basgångarna. Swedish Sadness är neofolkig, darkwavemonoton och går som i marschtakt in i den känsla som bara textstrofer som ”Homeless, reckless sadness, Pointless, Endless night, Lo and Behold the great Swedish Sadness” kan frammana. Ruskigt bra.

Lite överraskande dyker det upp en countrysvängande sång vid namn To Bide Your Time. Sticker av underbart mot de resterande låtarna, men passar väl in och jag hade gärna hört mer av denna varan. Skivan avslutas med Noise Forever som likaväl hade kunnat vara skriven av Angelo Badalamenti. Låter sig inte beskrivas. Måste höras.